För utställningen Polyglottolalia på Tensta Konsthall i februari 2009 producerade Alice Kollektiv en ljudinstallation baserad på den tyske tonsättaren Mathias Spahlingers verk vorschläge. Installationen byggdes upp i samarbete med typografen Marcus Gärde som var ansvarig för den rumsliga gestaltningen. Ljudinstallationen bestod av fyra olika satser som växelvis spelades upp från fyra olika väggar vilka hade utformats av Gärde med inspiration från de texter som låg till grund för ljudinstallationen.
Foto: Gunnar Nehls
instruktion – diskussion – interpretation
Mathias Spahlingers verk vorschläge består av tjugoåtta korta texter. Tonsättarens intention med dessa är att de ska läsas och användas av musiker som utgångspunkt och inspiration till musikalisk improvisation och på så sätt resultera i tjugoåtta olika musikstycken. Språket i dessa texter växlar mellan att ha en tydlig ton av instruktion och en mer abstrakt poetisk kvalitet.
En oavhängig del av verket är dess förord. I detta problematiserar Spahlinger förhållandet mellan tonsättare och musiker. Han reflekterar över hierarkin – tonsättare/beslutsfattare, musiker/hantverkare – och reser frågan om kritiskt läsande och det egna ställningstagandets betydelse. Detta kan läsas som en uppmuntran till opposition av hans egna texter (verket). En förskjutning av fokus bort från tonsättaren – han själv – till interpreten/musikern.
Förordet gav mig tanken att göra ett hörspel som belyste den komplexa men ofta helt osynliga process av tolkning som föregår, är en förutsättning för ett framförande. Jag ville visa hur ett uttryck förvandlas till ett annat och på så sätt ge gestalt åt processen där en gestalt skapas. Musikerns förståelse av texten och hennes sätt att tänka runt dess betydelse skulle inkluderas. En synliggjord interpretationsprocess som metafor för de ständiga tolkningar vi ägnar oss åt.
Sex musiker bjöds in till arbetet. De hade, innan de kom till inspelningen, läst förordet till verket men inte de enskilda texterna. Dessa gavs till ensemblen en i taget med uppmaningen att de skulle diskutera sig fram till en punkt som gjorde det möjligt att musicera tillsammans. De behövde inte vara överens om textens betydelse eller dess musikaliska konsekvenser utan enbart enade om att diskussionen, tolkningssamtalet, för tillfället skulle övergå i musicerande. Detta samtal är det vi hör i verket.
Under arbetet med det inspelade materialet kom min förståelse av verket att kraftigt förskjutas. Det som tidigare framstått som ett improvisationsmaterial öppet för tolkning framstod som en plattform för en gruppdynamisk process. Min ambition att belysa interpretationsprocessen inte bara kompletterades utan överskuggades av komplex social interaktion: ett sociogram. Jag hörde människors gemensamma försök till förståelse; hennes mer eller mindre medvetna ambition att positionera sig; hennes längtan efter att ingå i en gemenskap.
I den glesa vilan mellan satserna hörs några få, spridda röstljud. Det är de guturala läten som finns mellan orden, de som driver kollektivets rytm framåt. Men det är också de ljud som, för mig, är tecken på att människorna försöker komma samman i en nödvändig gemenskap. Den efterföljande musiken är den (friktions)fria varianten av samma vilja.
Johan Petri
