varje röst, vokal eller instrumental, yttrar sig karakteristiskt på stereotypens rand och/eller förfogar över ett begränsat variantförråd.
vilka egenskaper måste yttrandet av nämnda art ha för att rösternas samverkan ska uppnå “anarkisk harmoni”, ett resultat som är oemottagligt för valda speltidpunkter, repetitioner, överlagringar och i vilken likväl inte en enda enskild röst går under.
det är på sin plats att fråga, “natur um rat” (hölderlin): är ett så fritt och öppet resultat möjligt utan upprepningar? kan, bör, får konsten tematisera/framställa en prestabiliserad harmoni?
Lyssna: (längd 19 min)
